Man kan tro att alla regissörer känner exakt samma sak gentemot hackers när det kommer till deras porträttering på filmer. Majoriteten har luvor, älskar mörkret och knappar på antingen väldigt avancerade stationära datorer eller hukade över bärbara datorer.

Sanningen är att denna avbildning har lite med verkligheten att göra, och mer med stereotypen att göra.

De flesta människor har fått den bild de har av hackers från just filmer. Det är då Mr Robot man tänker på, eller ”Tank” från Matrix. Tank, som satt framför flertal skärmar och sa till Neo vad, och hur han skulle agera.

Den tråkiga sanningen är dock att de flesta hackers är organiserade. De använder sig utav så kallade VPS så att de är oerhört svåra att spåra. En VPS, som står för Virtuell Privat Server, är en server man på långt avstånd kan ansluta sig till. Därefter genomför man sina hacking-manöver via den virtuella servern. Den drabbade kan då enbart spåra servern och saknar möjligheten att spåra den individ, eller grupp som kontrollerar servern. Med denna metod kan hackers komma undan med mycket. Denna manöver räcker självklart inte för att lura de internationella institutionerna och beredskapen som är redo att bekämpa avancerad hacking, men det är en början.

Organiserad hacking

Få filmer tänker man på när det kommer till organiserad hacking. Oftast är det enstöringen man tänker på. Få filmer avbildar verkligheten när det kommer till detta.

Sanningen är dock att majoriteten av hacking idag görs av stater. Länder, alltså. Kina är som ett exempel ökända när det kommer till hacking. Ryssland och Nord Korea är två andra.

Sättet det fungerar är att länder och deras respektive underrättelsetjänster oftast har avdelningar som ägnar sig enbart åt hacking och cyberattacker. Dessa aktörer ägnar sig åt allt ifrån insamling av viktig information vad gäller militär och teknologisk utveckling länder emellan, eller avlyssning av kommunikation.

T ex så kom det nyligen ut att Huawei, som är en av Kinas största företag inom telekommunikation, sålt information till den kinesiska staten. Inte bara sålt information, vilket man enkelt kan bortförklara som att man inte hade något annat val, utan i förebyggande syfte försök installera infrastruktur som den kinesiska staten därefter väldigt enkelt kan använda sig av för avlyssning, och mer.

Huawei har arbetat med att ”förbättra” stora delar av Afrikas infrastruktur. Man kan då börja fråga sig hur stor kontroll den kinesiska staten har i Afrika idag.

Ryssland är som sagt en annan aktör och deras ökända hacking av ledande Amerikanska presidentkandidater blev en stor skandal för några år sedan. Utredningar i detta görs fortfarande. I det fallet var det då den ryska underrättelsetjänsten som föredrog en presidentkandidat över den andra, och gjorde allt de kunde för att hjälpa ena över den andra.

Det är såhär majoriteten av cyberattacker och hacking fungerar idag. Det är inte den enskilde individen som sitter hemma och hackar sig in i Visa:s huvudkontor för att stjäla en massa uppgifter, även fast det är detta som dramatiseras när det väl händer utan majoriteten är faktiskt stater och mycket stora aktörer som jagar värdefull information och lägger ner stora resurser i detta.